Historien om Face Reading
- Daniel Neuhaus
- 29 okt.
- 9 min läsning
Uppdaterat: för 3 dagar sedan
Face Reading är ingen ny uppfinning – vi föds med den förmågan. Redan som spädbarn läser vi våra föräldrars och andra närståendes ansikten.
Visste du att de 43 musklerna i vårt ansikte, som är involverade i mimiken, kan skapa över 10 000 olika ansiktsuttryck – och att varje uttryck har sin egen betydelse?
In
I vår hjärna finns till och med ett särskilt område som enbart ägnar sig åt att tolka mimik och känna igen ansikten – det så kallade fusiforma ansiktsområdet (Fusiform Face Area, FFA).
Innehållsförteckning
Face Reading: Varje människa behärskar det
I grunden föds vi alla som ansiktsläsare. Som spädbarn har vi inget annat val än att ständigt tolka människors ansiktsuttryck runt omkring oss, eftersom vi ännu inte behärskar språket. Var och en av oss har en naturlig gåva att kommunicera med andra genom vår mimik.
När vi sedan lär oss vårt modersmål och formas av samhällets normer börjar vi gradvis tappa vår medfödda förmåga till ansiktsläsning. Ju äldre vi blir, desto mer fokus lägger vi på vårt intellekt – och ofta hamnar intuitionen och känslorna i bakgrunden.
I början fanns ansiktsläsningen
När vi blickar tillbaka i historien ser vi att människor i tusentals år levde helt utan språk. Men hur kommunicerade de då? Enkelt – de använde ansiktsläsning.
Genom att se varandra i ansiktet kunde människor förstå vilka avsikter den andra hade och vilket sinnestillstånd han eller hon befann sig i. Det var avgörande att snabbt kunna avgöra om någon till exempel såg sjuk, arg, ledsen, glad eller förälskad ut.
Vad det “fusiforma ansiktsområdet (FFA)” i vår hjärna har att göra med ansiktsläsning
Bearbetningen av ansiktsuttryck (mimik) och förmågan att skilja mellan olika känslor sker huvudsakligen i olika delar av hjärnan – bland annat i det limbiska systemet, särskilt amygdala, samt i hjärnbarken, där det så kallade fusiforma ansiktsområdet (FFA) spelar en central roll.
Under människans utveckling tillkom språket efter många årtusenden och började gradvis utvecklas parallellt med den tidigare, mimikbaserade kommunikationen. Denna process ledde till en fortlöpande språklig utveckling, men också till att språket fick allt större betydelse och inflytande – inte bara för vårt sätt att uttrycka oss, utan även för vår förmåga att läsa av ansikten. Med tiden minskade denna naturliga förmåga att tolka mimik. Studier visar att den genomsnittliga igenkänningsförmågan för ansiktsuttryck i dag ligger på endast omkring 60 procent.
Först ungefär 35 000 år senare började de tidiga högkulturerna återupptäcka den ursprungliga kunskapen. De började tolka ansikten systematiskt och nedteckna sina observationer. I Kina utvecklades ansiktsläsningen till en framgångsrik metod som ständigt förfinades och undervisades på skolor – och det görs än i dag, inte som en enkel teknik eller abstrakt konstform, utan som en seriös vetenskap.
Face Reading – ”Siang Mien” eller ”Mian Xiang”
Om du redan har bekantat dig med ansiktsläsning har du kanske stött på begreppet “Siang Mien” eller “xiāng miàn” (面相). Det hänvisar till konsten att läsa ansikten inom den kinesiska traditionen.
Tillsammans betyder orden “xiāng miàn” ungefär ansiktsläsning eller analys av ansiktet. Eftersom “Siang Mien” är en västerländsk transkription av det kinesiska uttrycket finns det ingen enhetlig stavning med kinesiska tecken, och termen används därför sällan i själva Kina.
“Mien” betyder ansikte och skrivs som 面 (miàn) eller 面貌 (miànmào).
“Siang” betyder att läsa eller att tolka och skrivs som 相 (xiāng).
Tyvärr går det inte längre att fastställa det kinesiska ansiktsläsandets exakta ursprung. Man antar dock att det sträcker sig mer än 3 000 år tillbaka i tiden.
Konfucius
Den store filosofen Konfucius levde mellan 551 och 479 före Kristus. Vid den tiden var vetenskapen om det kinesiska ansiktsläsandet, Siang Mien, redan välutvecklad. Under generationer bevarades denna konst som en strikt hemlighet och fördes endast vidare från mästare till elev.
Ett barn kan inte hjälpa sitt ansikte, men en vuxen är själv ansvarig för sitt utseende. – Konfucius
Kejsaren och hans rädsla för Face Reading
Samtidigt nedtecknades den mångfacetterade visdomen från Face Reading i Siang Mien-böckerna. Kejsaren Qin Shi Huang Di (秦始皇帝) – känd som den förste upphöjde gudakejsaren av Qin – såg dessa skrifter som ett hot.
Ingen skulle få kunna avslöja kejsaren genom Face Reading och se honom som den ondskefulle och listige tyrann han i verkligheten var. Han beordrade därför att otaliga ovärderliga skrifter från Konfucius tid skulle brännas. Det visar tydligt hur starkt Kinas härskare redan då påverkades av konsten att läsa ansikten.
År 221 f.Kr. enade Qin Shi Huang Di Mittens rike. Han kom från staten Qin, som sedan 288 f.Kr. hade varit ett av de största och rikaste rikena i Kina.
Medvetet måleribedrägeri
Även den dåtida traditionen att låta sig porträtteras av en hovmålare undvek kejsar Qin Shi Huang Di – hans rädsla för att någon skulle kunna se hans sanna natur var helt enkelt för stor.
I stället gav han order om att måla ett helt annat porträtt av honom. Där framhävdes alla lyckobringande drag i ansiktetför att inge sina undersåtar en illusion av godhet och välvilja.
Efter hans död uppfördes ett av Kinas största mausoleer till hans ära – hem till den världsberömda terrakottaarmén med tusentals soldater. Intressant nog har varje enskild figur unika ansiktsdrag.
Bokbålet av Face Reading-texterna ledde till att en stor del av kunskapen om Siang Mien gick förlorad och endast kunde föras vidare muntligt. Den bevarades och utvecklades vidare av Siang Mien-mästare som reste runt i världen för att studera ansikten från andra kulturer.
Face Reading i andra kulturer
Även om Kina har den längsta traditionen inom Face Reading, är det ingen rent asiatisk vetenskap. Även i den västerländska kulturen var konsten att läsa ansikten välkänd. Under medeltiden stämplades dock sådana skrifter och läror av kyrkan som häxkonst och magi – och brändes på bål.
I de forntida egyptiska hieroglyferna nämns också Face Reading: där avbildas till exempel en ansiktsläsare som tolkar faraonens drag. Många andra kulturer, bland annat i Sydamerika, använde Face Reading för att dra slutsatser om människans inre natur genom hennes ansikte.
Grekland fokuserade mer på ansiktsdiagnostik, där man försökte tyda hälsotillstånd och obalanser genom ansiktet.
Även i Indien finns en flera tusen år gammal tradition av Face Reading.
Delområden inom Face Reading
Antlitzdiagnostik: Kallas även för Sonnerschau och handlar om läran att känna igen tecken på sjukdomar och obalanser i ansiktet.
Fysiognomik: Fokuserar på att tolka personlighetsdrag och karaktärsegenskaper utifrån ansiktets form och struktur.
Mimikresonans: Här läser man motpartens känslor genom att tolka mikrouttryck och mimik – alltså att läsa ansiktsuttryck.
Lectura del Rostro: Denna sydamerikanska metod lägger tonvikten på att tyda kärlekens tecken i ansiktet.
Hippokrates – grundaren av den patofysiognomiska läran
Hippokrates (460–375 f.Kr.) anses vara grundaren av patofysiognomiken.
Det grekiska ordet patofysiognomik består av:
»pathos« = lidande
»physis« = kropp
»gnome« = kännetecken
Hippokrates ställde frågan hur en människas yttre utseende hänger samman med hennes inre processer.
Han betraktade människan med stor värme och respekt och utforskade de samband som senare kom att utgöra grunden för patofysiognomiken.
Aristoteles & Galenos – tidiga ansiktsläsare
Även Aristoteles (384–322 f.Kr.) och Platon (427–347 f.Kr.) hade en djup förståelse för människans natur. Från deras tid finns många nedteckningar som undersöker sambandet mellan en människas yttre framtoning och hennes inre personlighet.
Cirka 500 år senare tog Galenos (129–210 e.Kr.) upp fysiognomiken efter Aristoteles. Som praktiserande läkare hade han stor nytta av dessa kunskaper och använde dem i sitt arbete för att förstå människans kropp och sinne i helhet.
Fysiognomik – en form av ansiktsläsning
»physis« = kropp
»gnomikos« = förmögen att bedöma
Genom grekerna och romarna spreds ansiktsläsningen gradvis till vår västerländska kulturkrets.
Under medeltiden ansåg Hildegard av Bingen (1098–1197) och Paracelsus (1453–1541) att människans inre tillstånd också speglas i det yttre. Det välkända uttrycket “ögonen är själens fönster” härstammar från Hildegard av Bingen.
Giovanni Battista della Porta (1535–1615) utgick i sitt verk De Humana Physiognomonia från hela människan och hennes utåtriktade organ. Hans omfattande studier av människa och djur grundade sig på en nära koppling mellan kropp och själ.
Hans arbete anses vara ett viktigt fundament för utvecklingen av fysiognomiken och ansiktsdiagnostiken.
Ansiktsläsning under renässansen
Även välkända konstnärer från renässansen – som Raffaello Santi, Michelangelo Buonarroti och Leonardo da Vinci – genomförde omfattande studier kring ämnet.
Under romantikens tidsålder blev fysiognomiken alltmer känd i Europa och väckte stort intresse bland unga naturvetare. Även inom konstvärlden blossade nyfikenheten upp. Men ju större fascinationen blev, desto starkare växte också kritiken mot denna lära.
Lavater och fysiognomiken
Den karismatiske prästen Johann Caspar Lavater (1741–1801) var en erkänd och högt uppskattad personlighet. Till hans vänkrets hörde lärda, statsmän, författare, furstar, läkare och konstnärer. Hans fokus låg tydligt på nästankärlek, vilket tillförde ett helt nytt perspektiv till fysiognomiken.
Med sitt verk Physiognomische Fragmente zur Beförderung der Menschenkenntnis und Menschenliebe skapade han en verklig rörelse kring ämnet.
Lavater betraktades som en ”känslofysiognom” och var känd för sina höga krav på observation, analytisk noggrannhet och iakttagelseförmåga. Även jämförande och logiskt tänkande samt minnet spelade en central roll i hans arbete.
Ansiktsläsning och Goethe
En annan känd anhängare av fysiognomiken var Johann Wolfgang von Goethe (1749–1832), även om han till en början var en uttalad kritiker. Senare kom han dock att fullborda Johann Caspar Lavaters omfattande fyrbandsverk Physiognomische Fragmente och blev därmed en viktig fortsättare av hans arbete.
Ett känt citat av Goethe lyder: “En människas inre avslöjar sig genom hennes yttre.”
Andra kända anhängare av fysiognomiken var filosoferna Leibniz, Kant, Schopenhauer och Schelling, rikskanslern Hardenberg samt läkaren och poeten Schiller.
Bland dåtidens lärda kretsar diskuterades ämnet fysiognomik flitigt och väckte stort intresse.
Franz Josef Gall och hans felaktiga tes
Genom läkaren och forskaren Franz Josef Gall (1758–1828) fick fysiognomiken tyvärr ett dåligt rykte. Han antog felaktigt att man kunde känna igen brottslingar på formen av deras skall. Tidigare hade han forskat intensivt om sambandet mellan mördares beteende, deras kroppsform och anatomi.
En liten utvikning: På 1920- och 1930-talen fick sådana paravetenskapliga läror återigen fäste, innan de under nazitidenalltmer ersattes av genetiken. Under lång tid var ärftlighetsläran, eugeniken och rashygienen de dominerande – och djupt rasistiska – disciplinerna.
Carl Gustaf Carus och det gyllene snittet
Den dresdenske läkaren Carl Gustaf Carus (1789–1869) bidrog till att fysiognomiken kunde läras ut enklare genom att utveckla det gyllene snittet som grundläggande proportioneringsprincip.
Han utgick från människokroppens symbolik och inkluderade kroppens mått och proportioner i sina fysiognomiska studier.
Schüßler och ansiktsdiagnostik enligt Sonnenschau-metoden
Wilhelm Heinrich Schüßler (1821–1898) lade grunden till en egen form av terapi utanför den traditionella medicinen. Han hade en omfattande kunskap om ansiktsdiagnostik, även kallad Sonnenschau.
I mer än 30 omfattande böcker beskrev han hur ansiktet kan avslöja kroppens behov av mineralämnen. Hans huvudarbete är boken “Menschenkenntnis, Körperformen und Gesichtsausdruckskunde”. Schüßlersalter används fortfarande i dag inom homeopatin.
Huter – grundaren av psykofysiognomiken
Samtidigt ägnade sig Carl Heinrich Conrad Huter (1861–1912) åt att utforska fysiognomiken. Som grundare av psykofysiognomiken utvecklade han det första lärbara systemet och en begriplig struktur, som används än i dag.
Psykofysiognomiken menar att människor, beroende på kroppsform och ansiktszonernas uttryck, bär med sig vissa karaktärsdrag. Rynkor visar till exempel på en persons livserfarenheter och ofta upplevda känslor. Huter lade också särskild vikt vid hudens lyster, färgskiftningar och förändringar i ansiktets ton och nyanser.
Face Reading och dagens vetenskap
Neuhaus Face Reading Institute har tillsammans med en tvärvetenskaplig forskningspartner inom psykologi och neurovetenskap initierat den första pilotstudien som undersöker om personlighetsmönster faktiskt kan avläsas i ansiktet.
Jag är väldigt glad över att vi därmed tar ett viktigt steg – mot större vetenskaplig transparens och en djupare förståelse för hur perception och personlighet hänger samman.
På så sätt förenar vi det som länge varit åtskilt: den intuitiva konsten att uppfatta och den moderna vetenskapens språk.
Fler artiklar
